Svensk media älskar att engagera sig för 1 person i taget, helst en afrikan.

Sa länge man slipper diskutera allvarliga problem så älskar svensk media och kulturpersonligheter att engagera sig i något mänskligt öde som drabbat någon stackare någonstans i världen. Nu är Eritreanen Dawit den som de stora media inriktat sig på att "rädda."

Ibland är det en flykting som ska utvisas från Sverige eller en (stackars) skyldig terrorist på väg till rättegång som de engagerar sig i. Nu har AB engagerat sig samtidigt för både Dawit och en falsk flykting från Eritrea som ska utvisas. 

Jag kommer inte att skriva på något för Dawit förrän någon talar om vad han är anklagad för, vad han dömdes för och vilka brott som han anses vara skyldig till. Tidningarna vill att vi ska strunta i det tillsvidare och skriva under en namninsamling utan att veta om detaljerna. Vi ska "lita pa media" tycker de, samma media som förtrycker yttrandefriheten i Sverige.  

Det är sällan man skapar en kampanj för att rädda en svensk i knipa som verkligen behöver hjälp. Den senaste svensken är Annika Östberg som dömts for medhjälp till mord i Californien och suttit i fängelse där större delen av sitt liv. Tonen i reportagen har varit ungefär att man tycker synd om henne och det är goda nyheter att hon till slut får komma till Sverige. Hon är skyldig till mycket allvarliga brott och ska inte ha oförtjänt uppmärksamhet. Man ska alltid ha offret i åtanke och skyldiga ska straffas. 

Nästan aldrig ser man kampanjer for att rädda utsatta svenskar som svenska fattigpensionärer tex. Det finns förmodligen flera hundratusen sådana som bara har några hundralappar kvar att leva på efter att hyra och fasta kostnader är betalda. Jag skulle hellre vilja se ett sådant engagemang istället för att uppmärksamheten riktar sig mot en individ i taget i ett korrupt fjärran land. Vi har ett stort antal behövande just här i vårt eget grannskap som man struntar i.

Jag tror att folk är trötta till brisningsgränsen pa all falsk välvilja och alla hycklande kulturpersonligheter. De försöker slå varann i välvilja mot andra nationaliteter i andra länder. De verkar tävla i att skriva pseudonyheter. (Rubriken: En pseudonyhet)

Jag skulle vilja se 40 enminutare för, eller reportage om den gamle arbetaren på den svenska landsbygden som bara har några mynt kvar i plånboken och tre veckor kvar till nästa pension. Eller 40 enminutare för yttrandefriheten i Sverige? Vilka kulturpersonligheter ställer upp på det? Ingen?

Kan engagemang för vissa lidande samtidigt betyda en förakt för andra lidande? Hur ska man förklara det, och vem bestämmer vilka som ska få hjälpen och uppmärksamheten?

Förklaringen är kanske att Dawit fallet inte är hopplöst, han kanske kan slippa straff i Eritrea om uppmärksamheten blir tillräckligt stor. De lidande fattiga svenskarna däremot är hopplösa fall som ingen kan hjälpa. Lägre skatter kan inte genomföras eftersom man skulle tvingas minska u-hjälpen till diktaturer och strunta i stora fallskärmsavtal till alla pampar, det vill inte politikerna. Högre pension kan inte genomföras heller eftersom pensionsfonderna har förlorat värde och S pamparna mfl. måste ha sina fallskärmsavtal med 100 miljoner i pension och liknande. Det blir därför minskade pensioner oavsett vad behovet. Dessutom kommer alla kostnader, livsmedel, energi  mm att gå upp dramatistisk i hela världen. 

Problemet är för stort och sveriges rykte som välfärdsnation kan förintas på en dag om saken tas upp av snobbarna i kultureliten. Därför kommer stora svenska systemproblem aldrig att tas upp på allvar av kultureliten. De kommer bara engagera sig för en utvisningshotad flykting eller en troende socialist i ett annat land som behandlats orättvist och liknande betydelselösa saker.  

Sverige kommer att ta med sig ryktet som "rik" nation i graven. Graven är grävd och vi har redan tagit ett steg in i graven med den bristande yttrandefriheten och det totala ointresset för de stora systemproblemen som vi har. svd ab ab ababdn